Inför litteraturseminariet ska min grupp reflektera över vissa frågor om kapitel 5, Den nya psykiatrin: exemplet ADHD av Thomas Brante. Frågorna att reflektera över är som följer:
Vad uppfattar du som kärnan/det vesäntliga i det författaren för fram?
Vad tycker du är svårt att förstå eller vad ställer du dig tveksam till?
Vad fångar din uppmärksamhet/ditt intresse speciellt när du läser?
Litteraturen ska granskas kritiskt med fokus på centrala begrepp och perspektiv i socialt arbete.
Brante lyfter fram hur psykiatrin har förändrats under åren. Detta visas tydligt i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder (DSM) som ges ut av american Psychiatric Association. DSM är det som dominerar den kliniska och teoretiska verksamheten inom psykiatri i västvärlden, en samling med olika psykiatriska tillstånd.
DSM 1 och 2 är bygda på den dynamiska psykiatrins tankar (Freud och psykoanalysen), och de gör ingen tydlig skillnad på vad som anses normalt eller onormalt, sjukt eller friskt, man ser det som en skala där man är mer eller mindre normal, inte antingen eller. Diagnoserna ställs inte efter symtomen, utan man försöker hitta orsaken till symtomen istället, då samma symtom kan uppstå av olika bakomliggande anledningar.
I DSM 3 är hela det tankeättet förändrat, och man utgår istället från symtomen när man diagnosticerar. Man lägger mindre eller ingen vikt vid bakomliggande orsaker, och det finns tydliga gränser mellan vad som anses normalt och onormalt.
Det Brante vill göra är att diskutera (med en väldigt kritisk inställning mot) DSM och ADHD-diagnosen, som är den snabbast växande diagnosen under det senaste årtiondet. Han går också in på diagnosens historia och visar hur kriterierna har förändrats under åren, och har en del intressanta tankar om varför fler pojkar än flickor är diagnosticerade med ADHD.
Jag uppfattar det som om Brante framförallt vill föra fram teorier och anledningar till att diagnosen ADHD har utvecklats och blivit så utbredd. Man kan följa hur detta har skett i DSM, där det i DSM 2 fanns diagnosen Hyperkinetisk reaktion, med symtomen hyperaktivitet, ouppmärksamhet och rastlöshet. I DSM 3 ändrades namnet till ADD och ouppmärksamhet blev det tydligaste symtomet och diagnosen delades upp i två kategorier: ADD med hyperaktivitet och ADD utan hyperaktivitet. Det var i DSM 3-R som diagnosen fick sitt nuvarande namn ADHD, och nu kunde man vara hyperaktiv och impulsiv, men inte ouppmärksam, men ändå få diagnosen. Alla kombinationer av opppmärksamhet och/eller impulsivitet och/eller hyperaktivitet kunde ge en ADHD-diagnos, och därmed ökade mängden diagnosticerade barn med över 50%. I DSM 4 kan även vuxna få diagnosen, och det är möjligt att fungera på arbetsplatsen men inte i hemmet och då få diagnosen.
Han för också fram att läkemedelsindustrin har en stor del i diagnosen. Ritalina är huvudpreparatet för ADHD, åldern för att börja medicineras har sänkts, och åldersribban för när man kan få ADHD har höjts, därmed säljs mer läkemedel och läkemedelsföretagen tjänar mer pengar. De tjänar därför på massmedias rapporter om diagnoser som gör att många människor känner igen sig och söker hjälp, och får medicinen utskriven.
Angående uvecklingen av diagnosen ur ett genusperspektiv så han många kvinnliga läkare reagerat på att det är fler pojkar än flickor som har fått diagnosen. De hävdar att kriterierna för ADHD är typiskt manliga, då flickor sällan är hyperaktiva, och tycker därför att kriterierna för flickor borde vara annorlunda.
Det finns dessutom en rad sociala förklaringar till att diagnosen har blivit så stor:
Biologiska förklaringars ökade popularitet: Genetiska och biologiska förklaringar har blivit mer populära, då man har gett hopp om snabba och enkla lösningar på denna typ av problem i framtiden.
Aktiva läkemedelsföretag: Som tidigare nämnts, läkemedelsindustrin som tjänar pengar på detta.
Familj och skola: Om det är biologiska orsaker behöver varken skolan eller familjen ta något ansvar eller känna någon skuld, man får istället finansiellt stöd.
Detta var bara några av alla de möjliga förklaringar som tas upp i boken, men det visar ändå tydligt att det finns många som har olika vinning i en ADHD-diagnos. I boken påvisas dessutom tydligt hur stor roll läkemedelsindustrin har, genom att själva skriva vetenskapliga artiklar och sedan erbjuda forskare att stå som författare i publikationer, då en forskare som är för medicinering står högre i rang än om läkemedelsföretaget är för det.
Jag är tveksam till om DSM verkligen är ett bra hjälpmedel till att fastställa just ADHD. Kan man verkligen bara se på symtomen och säga att "du är hyperaktiv och ouppmärksam, du har ADHD"? Är det inte bättre att kombinera den dynamiska psykiatrin med den nya psykiatrin, hitta symtomen men samtidigt faktiskt ta reda på om det kan ligga någonting bakom det? Är det verkligen bättre att bara fastställa en ADHD-diagnos och börja medicinera, istället för att gå in på djupet och ta reda på om det finns något som har orsakat problemen? Kan det inte vara så att en otrygg hemmiljö, pedagokiken eller miljön i skolan, eller kanske till och med något så enkelt som fel kost kan påverka och trigga fram hyperaktivitet och ouppmärksamhet?
Det vet man ju själv, med en lärare man inte finner pedagogisk tappar man intresset och uppmärksamheten, har man det lite jobbigt hemma så är man mindre uppmärksam, och ett barn som får alldeles för mycket socker i sig blir lätt hyperaktivt. Men nej, då skulle det ju vara någons fel, och så kan man ju inte ha det, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar