One down, one to go!

Då var examinationsseminaret avklarat, och det kändes toppen! Tror att jag är godkänd på det, det enda är att vi kanske kan få komplettering på en av dom skriftliga frågorna, om det inte är så att det vägs in och räknas som kompletterat genom det vi gjorde idag. Återstår att se helt enkelt! Vi skulle förhoppningsvis få svar i slutet av veckan, men jag är inte nervös. Nåt nytt seminarium ska jag nog inte behöva vara med på iaf!

Nu är det bara att ladda om inför salstentan imorgon, ingen idé att få panik över den! Det får gå som det går, man kan bara göra sitt bästa. Just nu vill jag bara få det överstökat så jag kan fokusera på städning och det sista inför flytten! Inte långt kvar alls nu, på fredag hämtas nycklarna, på lördag går flyttlasset. Wiho!

Det börjar ta sig!

Packningen är så gott som klar, det som har gått att packa är packat. Imorgon ska porslinet ner, sen blir det att äta på papptallrikar resten av veckan. Städningen påbörjas på tisdag, på fredag bär det av till Falköping för att hämta nycklar, på lördag går flyttlasset. Jösses, tiden har verkligen gått fort!

Imorgon är det dags för första tentan. Eller ja, seminarie på grupptentan som hade deadline i fredags. Så nu ska vi bara se till att bli godkända på det med! Och på tisdag är det dags för salstentan, hualigen! Men det får gå som det går, jag känner att jag har gjort det jag kan för att förbereda mig, sen får det bära eller brista. Det finns ju faktiskt möjlighet till omtenta också! Även om jag hoppas på att slippa det, jag ska bli godkänd på tisdag! Men ändå, skulle det skita sig så är det inte hela världen, då får jag ju inte bara en chans, utan två till, och då vet man ju hur det är upplagt och så också...

Nu ska jag sova och ladda upp inför imorgon! Bjuder på en bild från firandet av min 20-årsdag med Fanny och Empy, jag var sexig i hatt med massa fina citat på. Helt awesome kväll/natt var det! Stående lapdance säger allt!

Kass morgon

Ryggen är fortfarande inte bra, men det börjar nästan gå åt rätt håll nu känns det som.

Sen är det alltid lika trevligt när mamma är bortrest och pappa är ensam hemma, han dricker väldigt mycket öl då och blir väldigt pratglad. Idag ringde han vid 12, hade redan hunnit få i sig en del öl, och ville att jag skulle köra honom till Mellerud ikväll för att han ville se nåt band som spelade där. Jag har inget emot att han dricker öl eller så egentligen, det är mest att jag helst vill slippa höra det. Och visst, egentligen hade jag mer än gärna kört honom till Mellerud eftersom jag i så fall skulle fått ha bil i en vecka, men det hade betytt att jag skulle behöva ta tåget till Göteborg för att hämta honom, sen köra till Mellerud, vänta tills det var slut ikväll och sen skulle han sovit här. Det är inte riktigt värt det känner jag. Något av det skönaste med att ha flyttat hemifrån är att slippa se honom och ta ansvar för honom när han blir såhär. Men samtidigt, det hade bart jäkligt skönt med bil nu det sista innan flytten! Men jag har bestämt mig för att det får vara, det är inte värt det. Jag flyttade hemifrån för att slippa skiten och har mått så jäkla mycket bättre sen dess, det vore bara dumt att bli inblandad igen.

Nä, nu ska jag återgå till att fixa här hemma! Vi stoppar ner alla tankar och funderingar i en flyttlåda och glömmer bort dom tycker jag!

Bildlöst

Nej, det kommer faktiskt ingen bild idag heller, sorry! Men jag har haft (och kommer tyvärr antagligen ha i en och en halv vecka till) fullt upp! Det blev ju inte direkt bättre av att jag var nära på att ringa ambulans under kvällen också, det högg till som fan och gjorde jätteont när jag andades och enligt sjukvårdsupplysningens hemsida var det ambulans som gällde om det höll i sig i en kvart eller längre. Det gjorde det aldrig, som tur var, däremot kom det tillbaka till och från under kvällen. Nu är det bra igen, och efter att ha kikat lite forum och sådär känner jag mig lugnare, det är tydligen nåt som kan hända ibland. Men kommer det tillbaka och är lika jävligt så ska jag ju självklart kolla upp det!

Niklas var jätteorolig, men jag tror mest det beror på stress. Allting är så psykiskt påfrestande just nu, två tentor, flytt och begravning. Jag vet själv hur stressad jag kan bli över saker, så det mest troliga är att det var stressrelaterat. Jag behöver helt enkelt lära mig att koppla av och ta det lugnt lite ibland, jag kan liksom glömma bort det ibland, framförallt när det blir för mycket.

Jag kommer kanske inte blogga så mycket den närmsta tiden, jag vet inte om jag kommer ha tid och energi för det. Men kika gärna in här emellanåt så kanske det dyker upp något nytt! Om inte annat är det ju bara en och en halv vecka kvar tills flytten är avklarad, då kommer jag tillbaka ordentligt med full kraft!

Jag hoppas att allt är bra med er som läser iaf, de senaste dagarna har jag sett att det ändå är en del! Vilka är ni? Vart kommer ni ifrån? Hur gick det till egentligen!? Nåja, kul att ha någon som läser, då blir skrivandet inte bara helt för mig själv!

Tentaplugg, födelsedagsfirande och begravningsdatum

Ja, vad ska man säga? Jag har inte riktigt haft varken tid eller energi till att uppdatera här på ett tag, det är mycket att göra och mycket som har hänt.

Till att börja med kan jag ju nämna att mormor är på bättringsvägen, hon svarar bra på behandlingen och även om hon fortfarande är på sjukhus har hon iaf fått börja komma hem på lite dagspermissioner, så det är ett bra tecken.

Bengts begravning är på fredag, jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag ska gå. Det skulle bara vara väldigt kort, inget i kyrka utan i nåt kapell på kyrkogården bara, ingen präst utan nån kommungubbe istället och ingenting efteråt. Jag velar fortfarande, jag både vill och inte vill. Dom har sagt att jag inte behöver komma, vi var ju inte så nära dom senaste åren och jag har så fruktansvärt mycket med skola och flytt just nu, men ändå vill man ju liksom dit. Kanske.

Salstentan närmar sig med stormsteg, bara en vecka kvar nu. Det känns som in jag har det någorlunda under kontroll. Ibland iaf, för att jag i nästa sekund ska ha full panik och vara rädd att jag inte jan någonting. Men då tar jag fram mina instuderingsfrågor som jag har gjort och inser att det inte är så farligt, så kan jag hålla mig lugn en stund till.

Grupptentan i den andra kursen ska vara inne på fredag, men den känns helt under kontroll faktiskt. Imorgon ska vi träffas och göra sista finputsningen bara så är den klar att skickas in sen.

Flytten är om bara en och en halv vecka, och även där pendlar jag mellan att känna att jag har full kontroll till att nästa stund drabbas av panik. Det är ju så fruktansvärt mycket att göra! Fast egentligen inte, men med två tentor, flytt och begravning känns bara allting för mycket just nu och jag längtar verkligen tills allt ska vara överstökat så man kan ta det lite lugnt och koppla av igen!

Fast avkoppling fick jag i lördags egentligen (och till följd av lördagen även på söndagen). Syrran fyllde ju år för ett par veckor sedan så i lördags var det dags att fira! Jag skulle egentligen bara ha vart med på förfesten och sen åkt hem, men det slutade att jag hängde med ut på krogen, blev jättefull, missade nästan bussen och gick sedan hem från torget helt ensam mitt i natten. Lite läskigt förbi våldtäktsparken, lite mer läskigt att vara så trött och full och inte riktigt ha koll på hur man kom hem. Men hem kom jag!

Söndagen var jag jättetrött, men inte alls bakis! Jag vet inte hur det går till, men bakis blir jag nästan aldrig. Väldigt trött blir jag däremot, varje gång efter en sväng på krogen, oavsett om det är en lång eller kort kväll.

Nåja, det blev ett väldigt långt inlägg såhär innan läggdags, men det summerar den senaste tiden ganska bra! Lite tråkigt med bara Wall of text, men så blir det ibland. Jag lovar att försöka ha bild till nästa inlägg! God natt och sov gott, det ska jag göra!

Blodförgiftning

Det är nya teorin om varför mormor är så dålig, men dom vet inte alls än :( Nya domen är att hon blir kvar på sjukhus alltifrån en till flera veckor, beroende på om det är det eller nåt annat och hur hon svarar på behandling och så... Måste säga att det är rätt kasst nu!

Massa skit

När den värsta chocken och allt efter att Bengt dog i söndags hade lagt sig och jag började bli mig själv lite mer igen så kommer nästa bomb. Mormor blev inlagd på sjukhus i torsdags kväll och mår inte alls bra. Förutom influensa, urinvägsinfektion och ögoninflammation så trodde dom att hon hade hjärtmuskelinflammation också. Det var det inte, så nu vet dom inte vad det är. I torsdags var det sagt att hon skulle vara kvar på sjukhuset över helgen, nu är det klart att hon blir kvar ännu längre, hur mycket längre vet vi inte. Det beror på när dom hittar felet och vad det är.

Pratade med henne lite snabbt igår kväll, hon lät inte alls pigg, men ville inte att jag skulle komma ner och hälsa på henne. Hon är så trött och dålig så mamma och moster får knappt komma och hälsa på, dom får komma en timma i taget under besökstid, en i taget, och mellan varje besök behöver hon minst en timma för att vila upp sig inför nästa. Så hon tyckte att hon nöjer sig med att dom kommer, och att jag inte ska missa skola eller så. Men blir hon sämre så får jag åka ner. Jag går just nu mest och väntar på besked. Så fort jag får ett sms eller någon ringer så är jag livrädd att det ska ha hänt henne något.

Mamma är där och hälsar på nu, så nu går jag och väntar på att hon ska komma hem så hon kan ringa med en rapport om hur det är. Och Niklas är just nu nere vid tåget och möter upp Nina som kommer på besök från Falköping. Ska bli skönt med lite mer sällskap, kunna koppla bort allt och försöka slappna av lite. Jag är inte alls bra på att ta emot dåliga besked om folk som står mig nära.

Detta har inneburit en hel del långpromenader nu igen. Och lite bakning. Och packning och städning, utan att något egentligen blir gjort. Jag behöver distrahera mig. Barney kommer iaf vara i toppform när allt det här är över! Han hade ju nästan börjat bli lite för tjock, men det börjar det bli ordning på igen. Ska byta foder till honom nästa gång också, han verkar inte tycka om Eukanuba längre.

Nåja, jag ska röja lite mer och ta en promenad till innan Nina och Niklas kommer, sen ska det lagas mat, drickas öl och snackas skit. Precis en sådan kväll som jag behöver. Om bara det där telefonsamtalet kunde komma snart också...

Tisdag

Det är dags att sluta fly.

Ångest

Häromdagen läste jag om det inför salstentan, idag väller den över mig, mosar mig, fullkomligt kör över mig med full kraft.

Det borde inte vara så här. Jag vet att alla har rätt att sörja på sitt sätt. Jag borde kunna gråta, skrika, bli arg. Sörja helt enkelt. Helt öppet, i mitt eget hem. Men det går helt enkelt inte, inte så länge jag inte är ensam.

När jag går på toaletten, när jag duschar, när jag är ensam några minuter, då rinner tårarna, men så fort jag har sällskap blir det som om ingenting har hänt, jag håller allt inom mig.

Jag vet att jag inte borde göra det, att jag inte mår bra av det, men så blir det ändå. Därför har det blivit långa promenader med Barney idag, många. Då är jag ensam men ändå inte. Då kan jag ta mig samman, men ändå släppa efter lite. Jag ser inte alls fram emot att ta mig till skolan imorgon, att vara bland massa folk, att antagligen svara att allt är bra även om mycket är långtifrån bra just nu.

Jag borde kanske inte skriva om mitt mående just nu såhär öppet, just eftersom chansen finns att någon i klassen kanske läser min blogg. Om någon av er nu gör det så snälla, fråga inte hur jag mår. Och envisas inte med att försöka få mig att prata om det. Jag vill klara av morgondagen, ta mig igenom den utan att bryta ihop. Det kanske är för mycket begärt, men jag skulle verkligen uppskatta det. Även om det kanske är fel sätt att hantera saker på.

En dag i sorgens tecken

Jag fick bekräftelse på den där hemska känslan... Livet är så fruktansvärt skört, det gäller att ta vara på det medan man kan!

Fick tidigare idag besked om att en person som stått mig nära när jag var mindre, som framförallt stått min mormor nära under väldans många år, idag har somnat in efter några veckors kamp mot cancer. Det har gått fort, så han har inte behövt lida så länge, men ändå.

Jag trodde inte att jag skulle reagera eller ta åt mig så hårt som jag har gjort, vi har inte direkt haft så mycket kontakt dom senaste åren, men det gjorde jag. Jag visste ju att han hade cancer, det fick vi veta för bara några få veckor sedan efter att han blivit inlagd och själv precis fick veta det, men att det skulle gå så fort... Som sagt, det är ju skönt för honom, han behövde inte lida så länge, men ändå...

Usch, jag ska fortsätta bädda ner mig i soffan och göra absolut ingenting! Jag hade verkligen inte förväntat mig en så kraftig reaktion, men det känns som om allt bara rasar... Jag är ledsen för att han är borta, jag är ledsen för mormors skull, jag är ledsen för resten av hans släkt och familjs skull... Jag är ledsen helt enkelt!

Det värsta är att imorgon ska jag till skolan, göra gruppuppgift och ha genomgång, och jag kommer antagligen försöka vara precis som vanligt. Stänga in allting. Vara mig själv, som jag brukar vara.

Ungefär som jag gör här hemma nu.

34

Flytten närmar sig med stormsteg, det innebär att även tentorna gör det! Är det dags att få lite panik snart kanske? Näe, inte direkt så, men plötsligt kändes det som väldigt mycket att göra och väldigt lite tid. Börjar bli dags att plugga och packa på allvar nu!

Tänkvärt

"Framgång kommer först när rädslan för att misslyckas är övervunnen". Detta läste jag någonstans idag, och det är något som verkligen är värt att tänka på, för visst stämmer det?

Jag tror att det som många gånger håller mig tillbaka är just rädslan för att misslyckas. Osäkerheten på sig själv. Tanken på att något kan gå fel. Jag tror också det kan vara en anledning till att jag ibland "fegar ur" när det gäller saker jag kanske egentligen vill göra, men ändå inte ritkigt vågar fullt ut.

Tänk om man bara kunde släppa alla rädslor för att misslyckas, släppa alla hämningar, bara göra. Då skulle man egentligen nästan kunna gå hur långt som helst, och det hade vart helt fantastiskt!

Jag har sagt det förr...

Men det tål att sägas igen! Något av det bästa som finns är att få krypa ner i sängen mellan renbäddade och väldoftande lakan bredvid den man älskar, och det är precis vad jag ska göra nu! God natt världen, nu ska jag sova och drömma underbara drömmar och fortsätta längta tills flytten. Den negativa och hemska känslan är som bortblåst, kanske för att jag har pratat med några av dom personerna i mitt liv som betyder mest för mig, så nu kan jag sova lugnt. Imorgon är en ny dag, full av möjligheter!