Jag fick bekräftelse på den där hemska känslan... Livet är så fruktansvärt skört, det gäller att ta vara på det medan man kan!
Fick tidigare idag besked om att en person som stått mig nära när jag var mindre, som framförallt stått min mormor nära under väldans många år, idag har somnat in efter några veckors kamp mot cancer. Det har gått fort, så han har inte behövt lida så länge, men ändå.
Jag trodde inte att jag skulle reagera eller ta åt mig så hårt som jag har gjort, vi har inte direkt haft så mycket kontakt dom senaste åren, men det gjorde jag. Jag visste ju att han hade cancer, det fick vi veta för bara några få veckor sedan efter att han blivit inlagd och själv precis fick veta det, men att det skulle gå så fort... Som sagt, det är ju skönt för honom, han behövde inte lida så länge, men ändå...
Usch, jag ska fortsätta bädda ner mig i soffan och göra absolut ingenting! Jag hade verkligen inte förväntat mig en så kraftig reaktion, men det känns som om allt bara rasar... Jag är ledsen för att han är borta, jag är ledsen för mormors skull, jag är ledsen för resten av hans släkt och familjs skull... Jag är ledsen helt enkelt!
Det värsta är att imorgon ska jag till skolan, göra gruppuppgift och ha genomgång, och jag kommer antagligen försöka vara precis som vanligt. Stänga in allting. Vara mig själv, som jag brukar vara.
Ungefär som jag gör här hemma nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar