Ångest

Häromdagen läste jag om det inför salstentan, idag väller den över mig, mosar mig, fullkomligt kör över mig med full kraft.

Det borde inte vara så här. Jag vet att alla har rätt att sörja på sitt sätt. Jag borde kunna gråta, skrika, bli arg. Sörja helt enkelt. Helt öppet, i mitt eget hem. Men det går helt enkelt inte, inte så länge jag inte är ensam.

När jag går på toaletten, när jag duschar, när jag är ensam några minuter, då rinner tårarna, men så fort jag har sällskap blir det som om ingenting har hänt, jag håller allt inom mig.

Jag vet att jag inte borde göra det, att jag inte mår bra av det, men så blir det ändå. Därför har det blivit långa promenader med Barney idag, många. Då är jag ensam men ändå inte. Då kan jag ta mig samman, men ändå släppa efter lite. Jag ser inte alls fram emot att ta mig till skolan imorgon, att vara bland massa folk, att antagligen svara att allt är bra även om mycket är långtifrån bra just nu.

Jag borde kanske inte skriva om mitt mående just nu såhär öppet, just eftersom chansen finns att någon i klassen kanske läser min blogg. Om någon av er nu gör det så snälla, fråga inte hur jag mår. Och envisas inte med att försöka få mig att prata om det. Jag vill klara av morgondagen, ta mig igenom den utan att bryta ihop. Det kanske är för mycket begärt, men jag skulle verkligen uppskatta det. Även om det kanske är fel sätt att hantera saker på.